Självbehärskningsvärldsmästerskap

Är ett synnerligen långt och fint ord.
Man ska inte höra av sig, trots att man egentligen inte vill något annat än just det.
Att bli vuxen är att med flit sumpa något som är väldigt fint för att man inser sitt eget bästa och sitt eget värde. Men det som känns bäst i dag känns sämst i morgon. Hur fan ska man veta vad som är rätt? Det finns ingen stringens i något.

Eller som en kompis uttryckte det precis:
"vad är det jag vill, vad har jag för plan, varför kan jag inte blir kär i dem som blir kära i mig, tvärtom, vilka saker måste jag ta tag i, vem ska sköta mitt pensionssparande, vilka försäkringar ska jag ha, vilken morgontidning, vilken teleoperatör, vilken hemmadator, herregud vad ska jag ta på mig??"

Och vår gemensamma slutsats är: varför finns inte Erich Fromm på hitta.se nu när man skulle behöva honom? För att jävlas, är vår gissning. Allt jag hittade var ett citat från den briljanta boken alias vår kurslitteratur Flykten från friheten:

”den isolerade individens vanmakt och otrygghet i det moderna samhället, som frigjort sig från alla band som en gång gav livet mening och trygghet. … individen [kan] icke … uthärda denna isolering; i sin isolation är han ytterst hjälplös i förhållande till yttervärlden och hyser därför en djup ängslan för den. Och till följd av isolationen har världens enhet brustit sönder för honom, och han har förlorat varje orientering. Han överfalles därför av tvivel på sig själv, livets mening och slutligen kanske på varje princip som skulle kunna leda honom i hans handlingar. Hjälplöshet och tvivel paralyserar livet, och för att kunna leva söker människan fly från friheten, den negativa friheten. Hon drives därmed in i en ny träldom.” (190-191)