Innanför skjortan på en byråkrat

Det finns en myt om att byråkrater skulle vara gråa.
Grådaskig och svagt genomskinlig, skulle vara en bättre beskrivning på den åländska byråkrat jag fick i uppdrag att porträttera. Det skulle vara ett sånt varmt, personligt porträtt.

Fråga efter fråga a la Stina Dabrowski avverkas. Jag försöker fråga vad byråkrat x brinner för, livsavgörande ögonblick, vem personen är bakom kostymen, fritidsintressen, barnen, skilsmässan, och så vidare. Varenda fråga följs av en lång tystnad och så i bland något lite halvbyråkratiskt svar.

Tänker du mycket på miljön?
– Ja, det är ju något vi i förvaltningen bör ha med i alla strategier vi utarbetar...

Och hur är miljötänkandet på fritiden?
– Ja, då är jag väl som vanliga människor, inte något särskilt.

(Efter en timme, nu lite i desperation:)

Man får intrycket av att du håller mycket för dig själv – att du inte delar med dig så mycket av ditt privatliv. Finns det någon du anförtror dig personligt åt?
– Nej, inte det mest personliga.

Vad gör dig glad?
- (tystnad i flera minuter. Tom blick ut genom fönstret. Det spöregnar ute.)

... Ja, alltså finns det någonting som du tycker är kul?
– (tystnad)

Kanske du gillar att gå ut och dansa till exempel?
– (tystnad, blicken är fortfarande stadigt fäst på andra sidan fönsterrutan, mot den grådaskiga himlen)

Alltså, är du en sådan som gillar att skoja och ha kul och sånt?
– (drar faktiskt lite på munnen) Tycker du det verkar som det?

What can I say, I did my best.