Bira, bira, bira...

Att jag borde skriva lite oftare. Men det har hänt så mycket sen jag skrev senast och nu vet jag inte var jag ska börja.

Världens bästa Karl (och då syftar jag inte på synonymen för man utan en sån där polare-in-i-döden) super en under bordet på tennstopet. Bara sådär trevligt och spontant på en torsdag. Han dunkar en i ryggen på hederligt traditionellt man-till-man-vis för att man dragit på sig Klamydia. "Jag är bara stolt. Bra jobbat! Nu dricker vi en drink."

Som alltid med Karl spårar det ur någonstans mellan andra ölen och sista shotten.

Man skickar femton fylle-sms till en gammal fling. (försök förklara bort det dagen efter)
Hälften av dem dikteras av Karl och är helt obegriplig internhumor. Det var någonting om Jürgen Habermas och Belgrad...
Man ringer till Tyskland för att man får höra att någon (som man i nyktert alternativt lagom berusat tillstånd inte är ett dugg intresserad av) tycker att man är snygg. Man vill ju ringa och snacka lite bara.


Karl sluddrar "fröken, hallå, fröken!" i falsett till den manliga knubbiga bartendern, och efter några till drinkar som är alldeles för många attackerar vi några naturvetenskap-nördar - såna med tjocka brillor - vid ett annat bord. Har så himla myyyysschigt, som man bara kan ha i vårt tillstånd.

Kryper vidare till St Eriksplans grill... blir erbjudna gruppsex av ett trettiofemårigt par, trots att vi har ketchup och pommes frites i hela ansiktet. Dom insisterar trots mina hot om Klamydia.

Lyckas på ett säkerligen alldeles utomordentligt diplomatiskt sätt avböja, och tar oss på nåt sätt till Karls sovande mamma.

Där slutar Karls minne men min mobilkamera har registrerat episoder av fotbollshejaramsor och Karls mammas kamera har registrerat 100 tafatta försök att ta kort på oss själva med kameran. Så - här outar jag mitt ansikte på min anonyma blogg. Men kanske bara en liten stund...

Fan vad fräscha vi är. Förstår om beundrarbreven börjar strömma in nu.